Produkttest – HP VistaQuest AC 300W Action Cam

Videoupptagning från HPs VistaQuest 300W Action Cam jämfört med GoPros HERO3.  Filmad under varierande väderförhållanden i Niseko, Japan, under januari 2015. Lovande ny teknik, men jämförelsevis sämre bildkvalité mot likvärdiga kameror på marknaden. Jag testade HPs senaste actionkamera under ett gnistrande snöäventyr i pudersäkra Niseko i Japan. Spanar man ut över berget, syns färgglada ”Teletubbies” som hejdlöst kastar sig ut i pudret för att fånga det perfekta åket. De senaste årens uppsving gällande intresset för och möjligheten att dokumentera och distribuera sina upplevelser digitalt, gör att du idag ser var och varannan sportfantast med actionkamera på hjälmen, staven eller i någon annan kreativ lösning. GroPro är utan tvekan marknadsledare, men nya aktörer försöker slå sig in på marknaden och jag testade HPs senaste tillskott över jul- och nyårshelgen i puder-Meccat Niseko i Japan. HP VistaQuest AC 300W Action Cam med tillhörande armband. Att det förenklar för dig att ta bilden eller starta en inspelning, är i sig ingen nyhet, men möjligheten att se själva kamerabilden i armbandets display är ny och uppfattade jag som innovativ, en välkommen funktion och kanonidé. (http://store.hp.com/UKStore/Merch/Product.aspx?id=J4N17AA&opt=&sel=ACC) Bildkvaliteten är bra, men oavsett om det snöade, var molnigt, sol och klarblå himmel, tenderade både bilder och film att ha ett grå/rosa stick i sig. Jag försökte mecka med exponering och färgblans, men fick inte en enda bild utan detta störande ”filter”. Full HD och 60 fps, visade sig fungera utmärkt! Batteritiden är riktigt bra. Det räckte en heldag i kylan (ca -10 grader) om jag var noggran med att stänga av kameran under tiden jag inte filmade. Som funktion fanns även en välfungerande auto-avstäning i kameran som jag...
51 000 välbehövda meter rakt in i benmärgen

51 000 välbehövda meter rakt in i benmärgen

Långberget, Vasabanan 25 km. Om 18 dagar, endast 18 dagar. Sen swishar jag förbi. Just där. Vasaloppet, nu jäklar! De förväntade iskristallerna i luften lyser med sin starkaste frånvaro. Grymhet, en för mig mycket tydlig markering från vädergudarna. Ljusgrå moln täcker himlen likt ett omöjligt 10 000-bitarspussel. Luften är varm. Fukten på de kantiga gatstenarna visar mig vägen mot bilen.Äntligen ska vi, fyra längdåkande Stockholms-brudar, på vårt årliga träningsläger. Destinationen? Högbo Bruk utanför Sandviken. Ett ordentligt mysigt och ombonat friluftsområde, paradiset för alla naturfriskusar – glada löpare, orädda MTB:are, fokuserade golfare, skidgalningar, starka kanotister och multisportare. Listan lång. Min oro för vädret släpper så snart vi passerar Tierp. Jag ser den vita snön breda ut sig över de oändliga ängarna när vi med den fullpackade bilen dundrar norrut. Skidor, väskor och fnittriga tjejer i en härlig färgglad röra. 2,7 km spår ligger serverat när vi når Högbo Pay & Ski. Ärligt talat? Jag är inte jätteimponerad. Bara 2,7? Ok, skärpning Jenny, det måste åtminstonne vara bättre än Ladugårdsgärdets sladdriga och överpopulerade 2,2, försöker jag peppa mig själv. Vi klickar fast pjäxorna i våra klistriga träplankor, kör banan runt. Fina spår. Bra stavfäste. Sjysst spårdjup. Fyra varv rullar vi runt. Kroppen hänger med. Slipar extra på staktekniken något varv. Försöker nyttja kroppens tyngd, fokusera på att magen ska jobba, minska belastningen på de mindre musklerna. Efter tio varv får spåren vila till morgondagen. Vackra Högbo Bruk Äntligen är säsongen igång! Det spritter i hela kroppen. Jag känner mig stark. Huvud, kropp och stavtag jazzar i takt till min inre, bultande energi. Ruggigt bra känsla. Lurar jag mig själv..? 51 km fick vi...
Nyckeln till pärleporten

Nyckeln till pärleporten

Foto: Patrik Persson Pridefestivalens färgsprakande sommarparad bleknar i jämförelse. Framför mig tornar ett långt led av raffiga skidoveraler, glänsande hjälmar och multikulörta skaljackor upp i en spikrak linje uppåt i pisten. Vinden viner och sliter i våra torra, rosiga kinder. Gigantiska snösexor singlar ner i rasande fart från den vita himlen. Alla ivriga. På helspänn. Ögonen glöder. Alla i väntan på toppliften. Gate 3 har öppnat! Pärleporten! Annapuri 1300 möh har ÄNTLIGEN öppnat! Japanernas noggrannhet och kontroll över skidsystemen är överväldigande. Flera gånger har vi nekats tillträde med bara sekunder från att få passera de magiska repen till Gate 4 och 5. Sekunder! Men inte den här gången. Nu är det dessutom topp-porten som lockar. Att få vara först med att lägga en perfekt snitsad linje i en för säsongen helt nyöppnad gate packad med nysnö, är ändå drömmen. Svettpärlorna kittlar mig retsamt när de långsamt letar sig ner från nacken längst med ryggkotorna. Några få steg kvar till toppen. Förbereder huvudet. Låren känns ruggigt starka. Vill jämföra dem med Anja Perssons. Känslan är sådan. Ryggsäcken glider av. Jag lossar de sprillans nya Rossignol Soul 7, spänner pjäxorna och etsar mig fast i bidningarna. Hela skidligan jobbar i samförstånd. I tystnad. Förväntan som dinglar i luften är lika sprickfärdig som en maxad såpbubbla. Vindbyarna sliter om möjligt ännu mer i kläderna. Mina kalla fingerspetsar gör en sista insats och pillar upp jackkragen ytterligare, drar åt remmarna runt mina googles. Bara näsan exponeras för vindgudarnas starka krafter. Valet landar på kammen som slutligen kommer att leda oss ner till vackra Annapuri-dalen. Vi skråar ut, en efter en. Nio i rad....

Pin It on Pinterest