Toppbestigning av Mt Chirripo 3 800 möh

Toppbestigning av Mt Chirripo 3 800 möh

Mörk himmel. Fukt som kröp  under kläderna. Total tystnad. Månens sken kastade skuggor på djungelstigen som vi vandrade upp för. Upp, upp, upp. Varje steg tog vi med stor försiktighet. Våra Nike-sneakers dansade otyglat runt i fläckarna av lera och trädrötterna som vi klev över var kusligt lika kroppen av en boaorm där vi gick mitt i natten.   Vi var på helspänn. Varje litet ljud ljöd dubbelt så högt. Under pannlamporna lackade svetten. Två timmar tog det innan solen kröp över horizonten och började lysa upp vår väg. Inte förrän nu, när morgonljuset vågade sig fram mellan regnskogens många lianer, tog vi oss tid att ta en första ordentlig paus och få i oss frulle.   Klockan hade ringt kl. 02:45. Vi började vår strapats i San Gerardo (1 500 m.ö.h.) med målet att nå Mt. Chirripo basecamp (3 400 m.ö.h.) och tillbaka. Mellan 15-22 timmar hade vi hört att det skulle ta. För att besöka nationalparken krävs en entrébiljett (18 dollar/dag) och enbart 52 biljetter/dag finns till försäljning. En biljett fick vi tag på, så Andreas fick hålla tummarna och vandra utan. En bandidos!   Lite nerviga för att åka fast vid biljettkontrollen, krigade vi upp för ordentligt branta sluttningar, trixade över stenar och rötter. Vid vissa branta passager liknade vår gångstil mer Grandma i IceAge, än de hyfsat tränade 30-åringar som vi är. Bestigningen tog oss igenom cloud forest, regnskog och tillslut kallare, kargare bergsklimat. Efter 6 timmar nådde vi vårt mål – Mt Chirripo basecamp. Glada och ordentligt nöjda! Väl uppe redde vi iordning en medtagen lunch och tog en välbehövlig paus. Skillnaden i temperatur var...
Santa Rosa nationalpark och ensamsurf vid Witches’ rock

Santa Rosa nationalpark och ensamsurf vid Witches’ rock

Vinden smeker långsamt de stora, gröna bladen i eftermiddagsluften. Den bär med sig mjuk friskhet och fukt här,där vi sitter med djungeln som omsluter oss tätt, tätt. På långt avstånd hörs ett obestämt kraxande ljud från en fågel vi aldrig hört förut. Myggorna är många, små och intensiva. Inte en hudflik får sticka ut, för då hugger de tag direkt. Vi är prickiga korvar som kliar, kliar, kliar! Det är tisdag den 3:e januari och vi har just mött upp vår vän Luis i Santa Rosa National Park i nordvästra Costa Rica. Hela 30 % av Costa Ricas landskap är naturskyddsområden och enligt Luis är Santa Rosa den bäst bevarade och mest otillgängliga platsen. Av världens alla djur finns 5% av arterna här och jag hoppas innerligt på att få se både sengångare och den mer sällsynta tapiren. Inkvarterade i ett spartanskt rum med bunkbed, är djungeln och de många djuren våra enda grannar. 15 dollar pröjsar vi för att få vistas i parken. Öl går inte att få tag på, men turligt tog fick vi med en flaska med rom. Närmsta strand är Playa Naranja 12 km västerut på en stenig väg. Ett mycket känt surfbreak – Witches’ cliff. Morgondagen lutar åt en lång 3 timmars promenad med machete i ena handen och en bräda i den andra.   Vårt boende, inkvarterade i forskningscentrats övernattningsrum. Några mindre charmiga djur som hängde i vårt område.   Luis, Andreas och jag. I bakgrunden lurar aktiva vulkaner. Framme vid Playanarajo efter 2,5 timmes vandring i tuff, stenig terräng.  Här kunde vi njua av 8 km, orärd strand. Helt ostört. Helt stört overkligt!   Witches’ rock, en...
Popoyo – en oupptäkt skönhet i lugna Nicaragua

Popoyo – en oupptäkt skönhet i lugna Nicaragua

Här är Andreas på jakt efter vågor i gryningen. Mest vänstervågor. Han föredrar höger… Som en kurrande jaguar, rullar vågorna in vid fotändan av vår enorma palmbladsdekorerade bungalow, även kallad cabana. Stjärnhimlen breder ut sig som en skimrande målarduk över våra huvuden. Prickad av tusentals starkt glimmande stjärnor. Venus och Mars är mäktiga och återspeglar sin lite rödare nyans i vågorna som pumpar. Vi är omringade av totalt mörker. Här får vi aldrig nog av att glo upp i skyn och förundras över himlens imponerande strykning. I detta chillade område har vi hittat många nya vänner. Nattvakten José ligger Andreas mycket varmt om hjärtat. Med honom utbyter vi ord. Ett spanskt mot ett engelskt. På kvällarna spejar vi ut över den mörka horizonten tillsammans i jakt på sköldpaddor som vill ta sig ner till det böljande blå. Vår cabaña och hammok.   Lokalbefolkningen i Nicaragua bor mycket enkelt i tegelhus omringat jordstampad mark. Grisar, hönor, hundar och katter samsas om utrymmena. De som har lite mer pengar, köper festliga färger och kletar på fasaderna och på taket petar TV-antennerna hört upp i skyn. Matbutikerna består av hål i väggen och vi beställer över disk. Det är knepigt att få ihop en bra matkasse, både p.g.a. att utbudet är begränsat, men framförallt för att vårt spanska matvokabulär är extremt begränsat. Men oj vad vi lär oss! Även alkoholen köps i separata butiker. Genom en gallerbeklädd lucka beställer vi cervezas för runt 7kr/st och Flor de Cana, Nigaraguas stolthet, den egna rommen! Flor de caña är poppis här. Även deras nyårs-dekorationer. Dessa fylledockor som står utplacerade vid varje hem och restaurang....

Pin It on Pinterest