My Great Adventure

Jensans travel blog - a restless traveler always up for a new challenge or adventure. Writing about my travels and experiences.

Surfcamp i Berawa som tog mig till Dödens surf på Old Mans bryt

– Oh, shit! Big mama is coming, ropar surfinstrultören gällt och paddlar med vana, blixtsnabbt ut mot horisonten. Big mama är det största av vågseten som rullar in med ett visst intervall och består av mycket mer vatten än de andra vågintervallen. Med rådande förhållanden är Big Mama så aggressiva att de tar med sig allt och alla i sin väg. OM man inte hinner ut…eller är ett sånt vasst proffs att man hinner ta dem. Jag känner direkt hur adrenaliner skenar. Med full mutter rusar det ut i kroppen, tar strypgrepp kring min hals och kör runt i magen och ut i vaderna så att de krampar. – Faaaan, skrik-tänker jag. Big mama är det värsta jag vet. Jag upplever noll kontroll. Och vågorna är oerhört mycket större än vad jag är van vid. Nu är de 2-3meter. Hela 3,5 meter höga när Big Mama rullar in. Panikslagen slänger jag mig framåt på surfbrädan och försöker att sträcka mina redan utmattade armar så långt fram jag möjligtvis kan. Paddlar i förtvivlan rakt mot vattenväggen som sakta börjar ta form 10 meter framför mig. Jag måste förbi, jag bara måste förbi, annars kommer jag dö… Ett paddeltag till, ett till, ett till. Andas. Andas. Andas. Syresätt musklerna. Fem meter framför mig nu, väggen ställer sig på tå. Krusar sig högst upp. Jag kommer inte hinna förbi… Två sekunder senare, slår den. Rakt över mig sköljer den okontrollerat som en tung sammetsfilt. Surfbrädan trycks ner under ytan med sådan kraft att jag tappar greppet om det. Vattnet kastar sig runt mig. Jag snurrar bokstavligen Runt runt runt. Vet inte vad...

Racerbåt till ön Nusa Lembongan med en månad kvar på Bali

30grader. Varmt. Fuktigt. Till och med ölen svettas. Pärlor av kondens rinner sakta ner längs med de kylda ölglasens Bintang-logga. Den dämpat oreanga eftermiddagssolen gömmer sig bakom välkomna molnformationer. Sixten slumrar gott i vagnen. Våra rumpor har slagit läger på en beach bar bänk där vi har bästa utsikten över buktens surfspots. ⁃ skål, säger vi och tjongar glasen så att det skvätter om kondensen. Det är mindre Vi-tid när både Andreas och jag är taggade på att surfa eller yoga på dagarna. Passar på att få Egen-tid när Sigge har sin nap, så att vi kan ha familje-häng när han är vaken, men just i detta ögonblick är det bara Vi två vakna, en kall bärs i handen och en underhållande utsikt i vackert omslag. Vi njuter! Vi-tid Andreas, Johan och en slaggande Siggis. Lämnat Changgu för ö-livet på Nusa Lembongan ⁃ Stället har sett sina glansdagar… Kan inte annat än hålla med Andreas. Högst upp på kullen bor vi med milsvid utsikt över Lembongan-buktens vita strand, förtöjda turbåtar och klara vatten. Vacker utsikt, stort rum med poolutsikt, men vi drog en nitlott med vårt sk. Luxury resort. Personalen sover i repan, rummets renlighet går att diskuteras, poolen saknar vissa klinkerplattor och i ena hörnet flyter flugor på rygg. Poolbaren som lockade i bokningen är dragerad med ett lager damm, kylen som borde vara fylld med läskade bärs står ledsen i ena hörnet. Urkopplad. Som enda gästerna får vi åtminstone omedelbart hjälp av de sömniga hotellreceptionisterna. Jag hade också blivit seg av att inte ha ngt att göra. Addera 30grader utan naturlig fläkt på det. Istället blickar vi...

Inflyttningsfest i Changgu och miniweekend till Ubud

Inbjuden till inflyttningsfest i Changgu Risfälten ser ut som övergivna slagfält. Stumpar av det som en gång var böljande risplantor, sticker trumpet upp ur den kladdiga jorden, lämnade åt sitt ensamma öde efter skörden. Flipfloppar mig fram på skuggsidan av den uppkörda jordvägen. Ryggens svettpärlor masserar glatt Sixtens mage, han hänger med som en apa i BabyBjörn bakpå ryggen. Fascinerad av alla nya platser som vi upptäcker längst med resan. Vid vägs ände trillar vi på en äldre dam, stilig i svinrygg och iklädd regnbågens alla färger med ett skimrande laxrosa läppstift (som är på egna äventyr upp mot mungiporna). Färgexplosion deluxe! – You want to come and look? hojtar hon till oss och ler brett. ⁃ Yeahs, if its ok, replikerar jag blixtsnabbt tillbaka. Uppklädda äldre kvinnor och män har svärmat ned till granntomten hela morgonen, likt en bikupa med högsta leveranstakt. Klart jag spricker av nyfikenhet om vad som är på gång på i den knappt färdigställda vita villan framför oss. ⁃ The house is new and together we are blessing it. For good luck. Join if you want. Hela samhället är engagerade, släkt, vänner och grannar (aunts and aunties), fyller villans alla rum. Tillsammans sjunger de, ber böner, offrar gåvor till gudarna. Ena rummet påminner om en florists glasrum, till bredden fylld med vackra blomkreationer, på den uppochnedvända trädgården har någon gjort formationer av stora palmblad och på baksidan står ett helvitt gäng och messar samtidigt som de gräver ner ett grillat djur(kanske kyckling) tillsammans med gula blommor i flätade palmbladskorgar. Jag har fått delta i ett klassiskt balinesiskt housevarmingparty! Ett stopp påväg mot den populära...

Bali – på äventyr med familjen i Changgu

April-väder i Changgu Drip, drip, drop. Regnet trillar dämpat och i sakta gemak ner mot marken. Svalkar de ljumma stenplattorna och lugnar dammet som ligger som en skir matta på vägen utanför. Doftpustar av rökelse, frisk fukt och jord promenerar förbi näsan. Skyddade under terassens snälla tak. Fötterna är torra. Redan nu syns solmärken från flipflops. Trots att vi knappast tillbringat mer än någon timme om dagen under solens starka strålar. Regnet är välkommet. Drar ner temperaturen en aning. Men fukten letar sig in överallt, duscha känns nästintill onödigt. Huden mår toppen! Slappa vardagslivet på Bali AC:n är satt till 27c, men går på för full gas på Surf Lodge Canggu. Vårt hem de kommande 30 dagarna. En nybyggd villa med fem rum, svalkande pool, soldäck och gemensamma häng-ytor. Inte svårt att ta miste på var Baby-familjen bor. Terassens ena hörna är barrikaderad av prylar som barnvagn, moppehjälmar, simring, flipflops, torkställning, skötväska… Två minuter från surfbryt och strand med moppe, ett stenkast från flera kanonbra Warunger, kvarterskrogar, men tillräckligt avskilt för att vi på kvällarna kan sövas till ljudet av insekternas surrande och poolens porlande, trivs vi finemang här. Fulle, lurre och middag äter vi ute. Lyxigt! Alltså lyxigt gäller inte alltid maten eller utvalda restauranger, men att få allt serverat så att vi kan fokusera på att njuta och umgås hela lilla familjen, det är LYx DELUXE! För 60 spänn får vi superfräsch frulle med svingott kaffe, enklare lunch går på 35-40kr och middag med bubblande bärs 70kr. Pangpris! Gatukanterna pryds av pyttesmå, vackra flätade korgar fyllda med offergåvor (mat, pengar, blommor) till gudarna, som en kvinna iklädd...

Surf Camp i Tamrath Marocko

Bildörren slås upp och en mild vind möter mitt ansikte. En välbekant doft av salt hav och sand. På himlen dansar gråblå skuggor och blandas med efterlängtat solsken. Framför oss breder den beigea sandstranden ut sig i vidvinkel, långt från söder tills den möter den norra bergsväggen som faktiskt är slående lik en krokodil i profil. Vi är på Crock beach i Tamrath, Agadir.   Första surfdagen. Våtdräkten känns väl tight. Kanske är det julmaten eller för att var så länge sedan jag drog den på mig. Nu är det närmare 11 månader sedan jag sist hoppade på surfbrädan. Hoppas på snälla vågor. Karim, vår glada surfguide, står i sandbrynet och bevakar oss när vi kastar oss ut i det 18 gradiga Atlantvattnet. ”Oh no, I don’t surf now. It’s too cold… and messy” skrattar han hjärtligt och kastar sina en meters rastaflätor över axeln innan han otåligt ropar: ”Now, go go go”. Efter ett riktigt pladaskfall som förstaförsök, eller som Andreas säger ”Tomahawk fail”, fick jag svälja att jag nog glömt en del sen sist. Vågorna var dessutom riktigt snabba på att stänga. Balans och popup blev avgörande för att få känsla överhuvudtaget. Jag fångade åtminstone fyra trevliga gröningar innan lunch. Pust! Den långa stranden delas av många. Surfare, galopperande hästar, försäljare, herrelösa hundar och kameler. Man får akta var man sätter fötterna så att man inte råkar glida iväg på en brun, nybakad bulle… Vandrande försäljare kommer fram till vår lilla grupp. En kille i 30-årsåldern med en hink fylld med mynta, salvia och en enorm kanna rykande hett grönt och sött te. Perfekt när man är...

Bilsemester på Franska Rivieran – Nice, Cannes och Monaco

Flådigt och packat med njutande turister. Vart vi än parkerar bilen längst med Frankrikes kustband möts vi av ett överflöd av sjysta uteserveringar, pommes frites-kioskar och dyra solstolar. De vidsträckta stränderna breder ut sig likt kristyr, där hav möter land och passerande vindpustarna bär med sig en doft av salt och hav. Precis som förväntningarna på Franska Rivieran. Men denna kust döljer så mycket mer än vad ytan avslöjar. Resan bokades in av mamsen och Leffe för över 18 månader sedan. 8 dagar och 7 nätter på Franska Rivieran. Hit vallfärdar nordbor och landsmän på sommaren. Vinterhalvåret är tystare, men välbesökt av den publik som föredrar ljumna dagar istället för de härligt heta vi fick avnjuta under den här veckan. Vårt sällskap om åtta personer delade på två hyrda ”vrålåk” som kämpade sig fram på fransk motorväg och genom slingriga serpentinvägar som vi delade med enträgna långdistanscyklister. Basecamp var i pittoreska bergsbyn Le Tignes, knappt 40 minuters bilfärd från Nice. Här hälsar alla på varandra. Även vi, trots att vår mer än oduliga franska! Vi huserade i Villa Cespedes, ett mysigt tvåvåningshus med åtta bäddar som låg väl dold från vägen bakom en prånande trädgård. En stor, turkos pool utgjorde kärnan under våra lata dagar. Den var guld värd i värmen. Vi bjöds både på vattenshower av vattendjuret Danne och Phil the Poolguy, men även av hårda volley-smashar av både Ida och Jenny. Under kvällarna bjöds vi på magnifika skådespel med utsikt över bergskammar och medelhavet, och månen avspeglade sig i vattenytan mot midnatt. På den stora terrassen grillade vi, spelade spel och drack drinkar som bidrog till sena mornar...

Toppbestigning av Mt Chirripo 3 800 möh

Mörk himmel. Fukt som kröp  under kläderna. Total tystnad. Månens sken kastade skuggor på djungelstigen som vi vandrade upp för. Upp, upp, upp. Varje steg tog vi med stor försiktighet. Våra Nike-sneakers dansade otyglat runt i fläckarna av lera och trädrötterna som vi klev över var kusligt lika kroppen av en boaorm där vi gick mitt i natten.   Vi var på helspänn. Varje litet ljud ljöd dubbelt så högt. Under pannlamporna lackade svetten. Två timmar tog det innan solen kröp över horizonten och började lysa upp vår väg. Inte förrän nu, när morgonljuset vågade sig fram mellan regnskogens många lianer, tog vi oss tid att ta en första ordentlig paus och få i oss frulle.   Klockan hade ringt kl. 02:45. Vi började vår strapats i San Gerardo (1 500 m.ö.h.) med målet att nå Mt. Chirripo basecamp (3 400 m.ö.h.) och tillbaka. Mellan 15-22 timmar hade vi hört att det skulle ta. För att besöka nationalparken krävs en entrébiljett (18 dollar/dag) och enbart 52 biljetter/dag finns till försäljning. En biljett fick vi tag på, så Andreas fick hålla tummarna och vandra utan. En bandidos!   Lite nerviga för att åka fast vid biljettkontrollen, krigade vi upp för ordentligt branta sluttningar, trixade över stenar och rötter. Vid vissa branta passager liknade vår gångstil mer Grandma i IceAge, än de hyfsat tränade 30-åringar som vi är. Bestigningen tog oss igenom cloud forest, regnskog och tillslut kallare, kargare bergsklimat. Efter 6 timmar nådde vi vårt mål – Mt Chirripo basecamp. Glada och ordentligt nöjda! Väl uppe redde vi iordning en medtagen lunch och tog en välbehövlig paus. Skillnaden i temperatur var...

Santa Rosa nationalpark och ensamsurf vid Witches’ rock

Vinden smeker långsamt de stora, gröna bladen i eftermiddagsluften. Den bär med sig mjuk friskhet och fukt här,där vi sitter med djungeln som omsluter oss tätt, tätt. På långt avstånd hörs ett obestämt kraxande ljud från en fågel vi aldrig hört förut. Myggorna är många, små och intensiva. Inte en hudflik får sticka ut, för då hugger de tag direkt. Vi är prickiga korvar som kliar, kliar, kliar! Det är tisdag den 3:e januari och vi har just mött upp vår vän Luis i Santa Rosa National Park i nordvästra Costa Rica. Hela 30 % av Costa Ricas landskap är naturskyddsområden och enligt Luis är Santa Rosa den bäst bevarade och mest otillgängliga platsen. Av världens alla djur finns 5% av arterna här och jag hoppas innerligt på att få se både sengångare och den mer sällsynta tapiren. Inkvarterade i ett spartanskt rum med bunkbed, är djungeln och de många djuren våra enda grannar. 15 dollar pröjsar vi för att få vistas i parken. Öl går inte att få tag på, men turligt tog fick vi med en flaska med rom. Närmsta strand är Playa Naranja 12 km västerut på en stenig väg. Ett mycket känt surfbreak – Witches’ cliff. Morgondagen lutar åt en lång 3 timmars promenad med machete i ena handen och en bräda i den andra.   Vårt boende, inkvarterade i forskningscentrats övernattningsrum. Några mindre charmiga djur som hängde i vårt område.   Luis, Andreas och jag. I bakgrunden lurar aktiva vulkaner. Framme vid Playanarajo efter 2,5 timmes vandring i tuff, stenig terräng.  Här kunde vi njua av 8 km, orärd strand. Helt ostört. Helt stört overkligt!   Witches’ rock, en...

Popoyo – en oupptäkt skönhet i lugna Nicaragua

Här är Andreas på jakt efter vågor i gryningen. Mest vänstervågor. Han föredrar höger… Som en kurrande jaguar, rullar vågorna in vid fotändan av vår enorma palmbladsdekorerade bungalow, även kallad cabana. Stjärnhimlen breder ut sig som en skimrande målarduk över våra huvuden. Prickad av tusentals starkt glimmande stjärnor. Venus och Mars är mäktiga och återspeglar sin lite rödare nyans i vågorna som pumpar. Vi är omringade av totalt mörker. Här får vi aldrig nog av att glo upp i skyn och förundras över himlens imponerande strykning. I detta chillade område har vi hittat många nya vänner. Nattvakten José ligger Andreas mycket varmt om hjärtat. Med honom utbyter vi ord. Ett spanskt mot ett engelskt. På kvällarna spejar vi ut över den mörka horizonten tillsammans i jakt på sköldpaddor som vill ta sig ner till det böljande blå. Vår cabaña och hammok.   Lokalbefolkningen i Nicaragua bor mycket enkelt i tegelhus omringat jordstampad mark. Grisar, hönor, hundar och katter samsas om utrymmena. De som har lite mer pengar, köper festliga färger och kletar på fasaderna och på taket petar TV-antennerna hört upp i skyn. Matbutikerna består av hål i väggen och vi beställer över disk. Det är knepigt att få ihop en bra matkasse, både p.g.a. att utbudet är begränsat, men framförallt för att vårt spanska matvokabulär är extremt begränsat. Men oj vad vi lär oss! Även alkoholen köps i separata butiker. Genom en gallerbeklädd lucka beställer vi cervezas för runt 7kr/st och Flor de Cana, Nigaraguas stolthet, den egna rommen! Flor de caña är poppis här. Även deras nyårs-dekorationer. Dessa fylledockor som står utplacerade vid varje hem och restaurang....

Pin It on Pinterest