Surfcamp i Berawa som tog mig till Dödens surf på Old Mans bryt

Surfcamp i Berawa som tog mig till Dödens surf på Old Mans bryt

– Oh, shit! Big mama is coming, ropar surfinstrultören gällt och paddlar med vana, blixtsnabbt ut mot horisonten. Big mama är det största av vågseten som rullar in med ett visst intervall och består av mycket mer vatten än de andra vågintervallen. Med rådande förhållanden är Big Mama så aggressiva att de tar med sig allt och alla i sin väg. OM man inte hinner ut…eller är ett sånt vasst proffs att man hinner ta dem. Jag känner direkt hur adrenaliner skenar. Med full mutter rusar det ut i kroppen, tar strypgrepp kring min hals och kör runt i magen och ut i vaderna så att de krampar. – Faaaan, skrik-tänker jag. Big mama är det värsta jag vet. Jag upplever noll kontroll. Och vågorna är oerhört mycket större än vad jag är van vid. Nu är de 2-3meter. Hela 3,5 meter höga när Big Mama rullar in. Panikslagen slänger jag mig framåt på surfbrädan och försöker att sträcka mina redan utmattade armar så långt fram jag möjligtvis kan. Paddlar i förtvivlan rakt mot vattenväggen som sakta börjar ta form 10 meter framför mig. Jag måste förbi, jag bara måste förbi, annars kommer jag dö… Ett paddeltag till, ett till, ett till. Andas. Andas. Andas. Syresätt musklerna. Fem meter framför mig nu, väggen ställer sig på tå. Krusar sig högst upp. Jag kommer inte hinna förbi… Två sekunder senare, slår den. Rakt över mig sköljer den okontrollerat som en tung sammetsfilt. Surfbrädan trycks ner under ytan med sådan kraft att jag tappar greppet om det. Vattnet kastar sig runt mig. Jag snurrar bokstavligen Runt runt runt. Vet inte vad...
Racerbåt till ön Nusa Lembongan med en månad kvar på Bali

Racerbåt till ön Nusa Lembongan med en månad kvar på Bali

30grader. Varmt. Fuktigt. Till och med ölen svettas. Pärlor av kondens rinner sakta ner längs med de kylda ölglasens Bintang-logga. Den dämpat oreanga eftermiddagssolen gömmer sig bakom välkomna molnformationer. Sixten slumrar gott i vagnen. Våra rumpor har slagit läger på en beach bar bänk där vi har bästa utsikten över buktens surfspots. ⁃ skål, säger vi och tjongar glasen så att det skvätter om kondensen. Det är mindre Vi-tid när både Andreas och jag är taggade på att surfa eller yoga på dagarna. Passar på att få Egen-tid när Sigge har sin nap, så att vi kan ha familje-häng när han är vaken, men just i detta ögonblick är det bara Vi två vakna, en kall bärs i handen och en underhållande utsikt i vackert omslag. Vi njuter! Vi-tid Andreas, Johan och en slaggande Siggis. Lämnat Changgu för ö-livet på Nusa Lembongan ⁃ Stället har sett sina glansdagar… Kan inte annat än hålla med Andreas. Högst upp på kullen bor vi med milsvid utsikt över Lembongan-buktens vita strand, förtöjda turbåtar och klara vatten. Vacker utsikt, stort rum med poolutsikt, men vi drog en nitlott med vårt sk. Luxury resort. Personalen sover i repan, rummets renlighet går att diskuteras, poolen saknar vissa klinkerplattor och i ena hörnet flyter flugor på rygg. Poolbaren som lockade i bokningen är dragerad med ett lager damm, kylen som borde vara fylld med läskade bärs står ledsen i ena hörnet. Urkopplad. Som enda gästerna får vi åtminstone omedelbart hjälp av de sömniga hotellreceptionisterna. Jag hade också blivit seg av att inte ha ngt att göra. Addera 30grader utan naturlig fläkt på det. Istället blickar vi...
Surf Camp i Tamrath Marocko

Surf Camp i Tamrath Marocko

Bildörren slås upp och en mild vind möter mitt ansikte. En välbekant doft av salt hav och sand. På himlen dansar gråblå skuggor och blandas med efterlängtat solsken. Framför oss breder den beigea sandstranden ut sig i vidvinkel, långt från söder tills den möter den norra bergsväggen som faktiskt är slående lik en krokodil i profil. Vi är på Crock beach i Tamrath, Agadir.   Första surfdagen. Våtdräkten känns väl tight. Kanske är det julmaten eller för att var så länge sedan jag drog den på mig. Nu är det närmare 11 månader sedan jag sist hoppade på surfbrädan. Hoppas på snälla vågor. Karim, vår glada surfguide, står i sandbrynet och bevakar oss när vi kastar oss ut i det 18 gradiga Atlantvattnet. ”Oh no, I don’t surf now. It’s too cold… and messy” skrattar han hjärtligt och kastar sina en meters rastaflätor över axeln innan han otåligt ropar: ”Now, go go go”. Efter ett riktigt pladaskfall som förstaförsök, eller som Andreas säger ”Tomahawk fail”, fick jag svälja att jag nog glömt en del sen sist. Vågorna var dessutom riktigt snabba på att stänga. Balans och popup blev avgörande för att få känsla överhuvudtaget. Jag fångade åtminstone fyra trevliga gröningar innan lunch. Pust! Den långa stranden delas av många. Surfare, galopperande hästar, försäljare, herrelösa hundar och kameler. Man får akta var man sätter fötterna så att man inte råkar glida iväg på en brun, nybakad bulle… Vandrande försäljare kommer fram till vår lilla grupp. En kille i 30-årsåldern med en hink fylld med mynta, salvia och en enorm kanna rykande hett grönt och sött te. Perfekt när man är...
Bilsemester på Franska Rivieran – Nice, Cannes och Monaco

Bilsemester på Franska Rivieran – Nice, Cannes och Monaco

Flådigt och packat med njutande turister. Vart vi än parkerar bilen längst med Frankrikes kustband möts vi av ett överflöd av sjysta uteserveringar, pommes frites-kioskar och dyra solstolar. De vidsträckta stränderna breder ut sig likt kristyr, där hav möter land och passerande vindpustarna bär med sig en doft av salt och hav. Precis som förväntningarna på Franska Rivieran. Men denna kust döljer så mycket mer än vad ytan avslöjar. Resan bokades in av mamsen och Leffe för över 18 månader sedan. 8 dagar och 7 nätter på Franska Rivieran. Hit vallfärdar nordbor och landsmän på sommaren. Vinterhalvåret är tystare, men välbesökt av den publik som föredrar ljumna dagar istället för de härligt heta vi fick avnjuta under den här veckan. Vårt sällskap om åtta personer delade på två hyrda ”vrålåk” som kämpade sig fram på fransk motorväg och genom slingriga serpentinvägar som vi delade med enträgna långdistanscyklister. Basecamp var i pittoreska bergsbyn Le Tignes, knappt 40 minuters bilfärd från Nice. Här hälsar alla på varandra. Även vi, trots att vår mer än oduliga franska! Vi huserade i Villa Cespedes, ett mysigt tvåvåningshus med åtta bäddar som låg väl dold från vägen bakom en prånande trädgård. En stor, turkos pool utgjorde kärnan under våra lata dagar. Den var guld värd i värmen. Vi bjöds både på vattenshower av vattendjuret Danne och Phil the Poolguy, men även av hårda volley-smashar av både Ida och Jenny. Under kvällarna bjöds vi på magnifika skådespel med utsikt över bergskammar och medelhavet, och månen avspeglade sig i vattenytan mot midnatt. På den stora terrassen grillade vi, spelade spel och drack drinkar som bidrog till sena mornar...
Toppbestigning av Mt Chirripo 3 800 möh

Toppbestigning av Mt Chirripo 3 800 möh

Mörk himmel. Fukt som kröp  under kläderna. Total tystnad. Månens sken kastade skuggor på djungelstigen som vi vandrade upp för. Upp, upp, upp. Varje steg tog vi med stor försiktighet. Våra Nike-sneakers dansade otyglat runt i fläckarna av lera och trädrötterna som vi klev över var kusligt lika kroppen av en boaorm där vi gick mitt i natten.   Vi var på helspänn. Varje litet ljud ljöd dubbelt så högt. Under pannlamporna lackade svetten. Två timmar tog det innan solen kröp över horizonten och började lysa upp vår väg. Inte förrän nu, när morgonljuset vågade sig fram mellan regnskogens många lianer, tog vi oss tid att ta en första ordentlig paus och få i oss frulle.   Klockan hade ringt kl. 02:45. Vi började vår strapats i San Gerardo (1 500 m.ö.h.) med målet att nå Mt. Chirripo basecamp (3 400 m.ö.h.) och tillbaka. Mellan 15-22 timmar hade vi hört att det skulle ta. För att besöka nationalparken krävs en entrébiljett (18 dollar/dag) och enbart 52 biljetter/dag finns till försäljning. En biljett fick vi tag på, så Andreas fick hålla tummarna och vandra utan. En bandidos!   Lite nerviga för att åka fast vid biljettkontrollen, krigade vi upp för ordentligt branta sluttningar, trixade över stenar och rötter. Vid vissa branta passager liknade vår gångstil mer Grandma i IceAge, än de hyfsat tränade 30-åringar som vi är. Bestigningen tog oss igenom cloud forest, regnskog och tillslut kallare, kargare bergsklimat. Efter 6 timmar nådde vi vårt mål – Mt Chirripo basecamp. Glada och ordentligt nöjda! Väl uppe redde vi iordning en medtagen lunch och tog en välbehövlig paus. Skillnaden i temperatur var...
Santa Rosa nationalpark och ensamsurf vid Witches’ rock

Santa Rosa nationalpark och ensamsurf vid Witches’ rock

Vinden smeker långsamt de stora, gröna bladen i eftermiddagsluften. Den bär med sig mjuk friskhet och fukt här,där vi sitter med djungeln som omsluter oss tätt, tätt. På långt avstånd hörs ett obestämt kraxande ljud från en fågel vi aldrig hört förut. Myggorna är många, små och intensiva. Inte en hudflik får sticka ut, för då hugger de tag direkt. Vi är prickiga korvar som kliar, kliar, kliar! Det är tisdag den 3:e januari och vi har just mött upp vår vän Luis i Santa Rosa National Park i nordvästra Costa Rica. Hela 30 % av Costa Ricas landskap är naturskyddsområden och enligt Luis är Santa Rosa den bäst bevarade och mest otillgängliga platsen. Av världens alla djur finns 5% av arterna här och jag hoppas innerligt på att få se både sengångare och den mer sällsynta tapiren. Inkvarterade i ett spartanskt rum med bunkbed, är djungeln och de många djuren våra enda grannar. 15 dollar pröjsar vi för att få vistas i parken. Öl går inte att få tag på, men turligt tog fick vi med en flaska med rom. Närmsta strand är Playa Naranja 12 km västerut på en stenig väg. Ett mycket känt surfbreak – Witches’ cliff. Morgondagen lutar åt en lång 3 timmars promenad med machete i ena handen och en bräda i den andra.   Vårt boende, inkvarterade i forskningscentrats övernattningsrum. Några mindre charmiga djur som hängde i vårt område.   Luis, Andreas och jag. I bakgrunden lurar aktiva vulkaner. Framme vid Playanarajo efter 2,5 timmes vandring i tuff, stenig terräng.  Här kunde vi njua av 8 km, orärd strand. Helt ostört. Helt stört overkligt!   Witches’ rock, en...

Pin It on Pinterest