Gör jag aldrig om – första individuella långloppet

Gör jag aldrig om – första individuella långloppet

En blank skir yta polerar mina utåtbuktande uggleögon. Ögonvitorna skiftar fläckvis i rött. Blinkar dubbeltempo. Ett automatiskt försvarssystem utan effekt, irritationen försvinner inte. I näsan har flimmerhåren efterfest, känslan av att vilja nysa är konstant. Den ljumma febern har grävt ner sig under täcket. Ska det vara såhär efter varje långlopp? Trodde kroppen var en samarbetsvillig maskin. Jag kanske misstagit mig… I år står jag på mina längdlagg för tredje säsongen. Första gången jag snörade på mig prylarna var jag inte ett dugg imponerad. Cissi tog mig i släptåg runt Tandådalens en-milare. Egentligen en vacker, charmig tur i vår lugna dalsländska natur, men det enda som snurrade runt i huvet var … Det här kommer jag aldrig göra om! Minns inte vad som fick mig att göra ett lappkast, men året efter stod jag med ett enkelt nybörjarkitt – Atomic-skidor och comfy-pjäxor fr Salomon. Ett set som jag ”KAN ta mig runt klassiska Vasan”. Haha, skrattade jag högt inombords, kommer aldrig på frågan. Efter första säsongen och femtio mil senare var jag fullständigt hooked. Med kollegorna på TrueSec signade vi oss för Stafettvasan. Kul jippo, testa gamla tävlingsnerver, teambuilding. Andra säsongen, en favorit i repris på sträckan Mångsbodarna-Evertsberg 24 km, gjorde jag en överraskade förbättring, klippte över 15min. Självförtroendet toppades! Nu, tredje säsongen gillt, har jag slagit i huvudet rejält! Och min kropp har ställt sig på tvären. En arg förkylning har tagit min kropp som gisslan. Varav denna gnällpost om ett oskönt immunförsvar. I lördags utmanade jag mig själv. Första individuella långloppet. Värmdöloppet 2015 med 540 deltagare, varav 32 tjejer, stakade sig runt 42 km i knivig terräng....
Förmiddagens stora prövning

Förmiddagens stora prövning

Styva stavar, nyvallade lagg, snabba brillor sitter på. Känner mig stark. Både i huvud och i kropp. Kontrollerar GPSen och att pulsklockan visar hjärtats bultande slag. Vilopuls nu. För två minuter sedan rusade den till skyarna. 189 slag/minut, 193, 197, 208, 209, 210! Som en strandad fisk kippade jag efter andan. Mina sprängande lungor dundrade i löjlig otakt när jag i en sista ansträngning diagonalade mig långsamt upp för mördarbacken. De sista tre kilometrarna på Vasabanan lutar uppför. En fin lutning. Jag hade gärna åkt nedför i hög fart, men nu var det tyvärr det omvända. Dessutom 22 avklarade kilometer som gjorde sig påminda i höftböjare och ländrygg. Detta var förmiddagens sista prövning. Som sagt, vilopulsen har nu välkommet tagit plats i kroppen. Snabb återhämtning. Nöjd, glad och riktigt sugen på lunch är jag nu.    ...

Pin It on Pinterest